Lama

Lama är ett släkte i familjen kameldjur. Enligt traditionell uppfattning bildar det tillsammans med släktet Vicugna gruppen ”nya världens” kameldjur.

Amerikas kameldjur skiljer sig från kameler (släktet Camelus) genom avsaknaden av pucklar och genom mindre storlek. Arterna i släktet når en kroppslängd mellan 120 och 220 centimeter och en vikt mellan 55 och 150 kilogram. De förekommer bara i Sydamerika.

Enligt klassisk taxonomi delas släktet i tre arter.

  • Lama (Lama glama)
  • Alpacka (Lama pacos)
  • Guanaco (Lama guanicoe)

Bland dessa är guanacon den enda arten som förekommer vild i naturen, medan lama och alpacka är domesticerade djur. Redan för 4000 till 5000 år sedan började människan att tämja och avla dessa kameler. Efter nyare genetiska undersökningar uppkom teser att alpackan stammar från arten vikunja. På grund av att alla sydamerikanska kameldjur kan korsas med varandra är det svårt att kartlägga deras släktskapsförhållanden. De två domesticerade formerna klassas oftast som självständiga arter men denna indelning är omstridd. Ibland sammanfattas alla tre till en enda art.

Kännetecken

Laman känns igen på sin långa hals och små spetsiga öron. Pälsen är tjock och färgen kan variera mellan vit, svart eller brun. Det finns enfärgade lamor även om de flesta har varierande färger och mönster.

Levnadssätt

Lamorna lever i hjordar som styrs av en ledarhane. Ledarhanen försöker samla så många honor som möjligt under sig. Unga hanar jagas ofta bort när de uppnått ett års ålder. Anledningen till det är att undvika konkurrens och inavel inom hjorden. Bortjagade ungtjurar samlas ofta i egna små grupper tills de blivit stora nog att stjäla eller överta andra äldre ledarhannars honor. Lamor är kända för att spotta när någon kommer för nära dem. Spottet består inte av saliv utan av halvsmält mat som luktar väldigt illa.

Utbredning

Laman lever i bergstrakterna i Sydamerika.

Föda för lama

Laman är en växtätare som äter främst gräs.

Alpacka

Alpackan är ett kameldjur från Anderna som är besläktat med lama. De avlas för dess mycket fina hår som ofta kallas alpackaull. Alpackans närmaste släkting är den utrotningshotade vikunjan. Tidigare vetenskapligt namn var Lama pacos men med DNA-teknik har släktskapet kunnat fastställas med säkerhet och det vetenskapliga namnet ändrats.

Det finns två typer av alpacka, Suri och Huacaya. Suri får ull som formar sig i pennor som kan liknas vid rastaflätor. Suri klipps vartannat till vart tredje år. Huacaya har en mycket fin och tät ull som blir så tät och varm att djuren måste klippas varje vår för att inte få värmeslag. Huacaya är betydligt vanligare än Suri. Pälsen från sadeln ger den finaste ullen, halsen en mellankvalitet och resten av ullen är så grov att de flesta nog slänger den eller använder som fyllnad i kuddar.

Under Inkariket avlades alpackor mycket målmedvetet för dess ull och man utvecklade 22 grundfärger och drygt 250 nyanser på alpackorna och man åstadkom ull än mjukare än den som finns i modern tid. Alpackornas grundfärger är vit, svart och flera gråa och bruna nyanser samt rosagrå och stålblå.

Alpackan har en partåig fot med trampdyna och två klor. Alpackans tänder växer ibland mer än vad de naturligt kan hålla efter med kost utan måste få sina tänder manuellt slipade. Hingstarna får vid 4 års ålder kamptänder som filas ner eller sågas av med en diamanttråd.

En alpackas dräktighet löper vanligtvis över 50 veckor men kan variera ±14 dagar och hondjuret betäcks vanligtvis två veckor efter sin förra födsel och föder på så sätt ett föl varje år. Tvillingfödslar är ovanliga (cirka 1/2000) och få tvillingföl överlever.

En alpacka har en förväntad livslängd på 20-25 år.

Under spanjorernas invasion av Peru slaktades nästan hela stammen av alpacka och endast de djur som flydde upp till höglanden med sina ägare överlevde. Det naturliga urval som tvingades fram av det extrema klimatet är sannolikt anledningen till att alpackan fortfarande är ett mycket tåligt och motståndskraftigt djur som klarar många olika typer av klimat och sällan angrips av sjukdomar.

Guanaco

Guanacons päls är tvådelad och består av dels ett lager med tjockt skyddshår och därefter ett lager med mjukt underhår. Genom den täta och varma pälsen klarar guanaco av att vistas i de kalla klimaten den trivs i. Färgen varierar mellan ljust brun till mörk kanel. Undersidan är vit. Ansiktet är grått och öronen små och raka. Ögonen är i förhållande till ansiktet stora och bruna. Skinnet i nacken är tjockare än på andra ställen för att skydda guanaco. Detta gäller främst under parningstiden då hanarna biter varandra. Om en guanaco blir trängd spottar den upp halvsmält maginnehåll mot inkräktaren. När guanaco förflyttar sig gör den det med passgång. Passgång betyder att bägge benen på samma sida förflyttar sig framåt när den rör sig.

Levnadssätt

I det vilda lever guanaco i små hjordar. Hjorden består av en dominerande ledarhane, flera honor och deras ungar. Hanen ansvarar för hjordens säkerhet och närmar sig en fara varnar han de andra genom att fnysa. Guanaco kan springa upp till 56 km/timmen. Om en ledarhane jagas bort från sin flock av en annan yngre starkare hane väljer han ofta att leva ensam resterande del av livet.

Utbredning

Guanaco lever i bergstrakterna i Sydamerika.

Föda

Guanaco är en växtätare som äter främst gräs och blad.

Fortplantning och parning

Parningssäsongen äger rum mellan november och februari. Under den här tiden är hanarna aggressiva mot varandra i kampen om honorna. Efter elva månaders dräktighet föder honan en kalv. Vid födseln väger kalven cirka 10 kilo. Under tio veckors tid dias ungen av honan. Kalven är beroende av honan under sex månaders tid men klarar sig därefter själva.

Hot mot guanaco

Deras naturliga fiende är främst puman. För unga och sjuka djur kan även kondoren och magellanräven utgöra ett hot. Guanaco har jagats dels för sin päls skull men även för att göra plats för fårhjordar. När nybyggarna kom till Sydamerika beräknas det ha funnit ungefär 50 miljoner vilda guanaco. Idag består beståndet av cirka 500 000 vilda guanaco.

Vikunja

Bland kameldjuren är vikunjan den minsta arten. Dess päls är kanelbrun och undersidan är ljus till vit. Till skillnad från andra partåiga hovdjur växer djurets undre framtänder hela tiden och måste därför ständigt slipas ner.

Levnadssätt

Vikunjan är snabb och kan komma upp i hastigheter på 47 km/timmen. När en fara närmar sig avger vikunjan en skarp visselsignal och alla i hjorden tar då till flykten. Vikunja kan både leva ensamma och i större hjordar på upp till 130 individer. Vikunjan är det enda hovdjuret som har en speciell plats för var de äter och en annan plats för där de sover. Vanligtvis ligger sovplatserna på någon höjd för att lätt kunna hålla utkik mot rovdjur.

Utbredning

Vikunjan lever i Peru, västra Bolivia, nordöstra Chile och nordvästra Argentina. Den trivs bäst på höga höjder mellan 3 500-5 500 meter över havet.

Föda

Vikunjan är strikt gräsätare.

Fortplantning och parning

Parningssäsongen inträffar mellan mars-april. Parningen äger rum liggande på bröstet. Honan är därefter dräktig i elva månader och föder vanligtvis ett föl. Fölet kan stå på egna ben efter 15 minuter och stannar därefter hos mamman i ungefär åtta månader. Fölet diar från mamman i upp till tio månader men hinner ofta inte stanna så pass länge. Ledarhanen jagar i regel bort hanföl redan efter 4-5 månader och honfölen förskjuts efter 10 månader. Vikunjan blir därefter könsmogen vid två års ålder. Nära efter födseln kan honan åter igen para sig.

Hot mot vikunja

Vikunjan har jagat dels för köttet men även för pälsens skull. Under 1800-talet bedöms det ha funnits över 1,5 miljoner vilda vikunjor men efter omfattande jakt fanns det under 1960-talet bara 6 000 vilda vikunjor kvar. Omfattande insatser gjordes då för att skydda djuret och idag är populationen på cirka 200 000 individer.