Kännetecken för kameldjur (Camelidae)

Kameldjuren saknar hovar och trampdynan utgörs av en stor puta. Överläppen är tvådelad och bägge delarna kan röra sig självständigt. Som däggdjur är kameldjuren de enda som har elliptiska röda blodceller. När kameldjuren travar gör det de med passgång. Passgång är när båda benen på samma sida förflyttas framåt.

Föda för kameldjur

Kameldjuren är växtätare som skiljer sig från idisslare genom en tredelad mage (idisslare har fyrdelad). Bladmagen är så pass liten att den som del enbart visar sig som en del av löpmagen.

Utbredning bland kameldjur

Ursprungligen kommer kameldjuren från Asien. Idag finns kameldjuren i norra Afrika, Asien, Australien samt bergsregionerna i Sydamerika. Kameldjuren trivs i torra och öppna habitat som stäpper, halvöknar och öknar.

Allmänt om kameler

Kameler (Camelus) är ett släkte inom familjen kameldjur med två nu levande arter: baktrisk kamel (Camelus bactrianus) och dromedar (Camelus dromedarius), som framför allt förekommer i centrala och östra Asien, respektive i västra Asien. Till Camelus förs även de tre arterna Camelus gigasCamelus hesternus och Camelus sivalensis som endast är kända genom fossil.

Utseende och anatomi

Allmänt

Kameler skiljer sig från kameldjuren i Nya världen genom sin storlek och sina pucklar. Dromedaren har en puckel, och den baktriska kamelen har två. Kroppslängden ligger mellan 225 och 345 centimeter, mankhöjden ligger mellan 180 och 230 centimeter, och vikten mellan 300 och 700 kilogram. Dessutom har de en svans med 35 till 55 centimeters längd, vilket är jämförelsevis kort. Pälsens färg varierar mellan mörkbrun, beige och sandgrå. Dromedarens päls är relativ kort men den baktriska kamelen har över vintern en lång päls. Under våren byts pälsen ut och djuret har under dessa månader ett rufsigt utseende.

Som alla kameldjur har de bara två tår per fot, och bara två leder av tån når marken. De har inga hovar, utan böjda naglar som bara skyddar fotens främre kant. Under hela foten finns en elastisk fotsula som består av bindväv.

Dessa djur har en lång hals och ett långsträckt huvud. Den övre läppen är kluven i två delar. Som skydd mot extrema väderförhållanden har ögonen stora ögonlock med långa ögonfransar och näsborrarna går att stänga. Liksom hos andra kameldjur är deras mage delad i flera kamrar som omsätter den vegetariska födan bättre. De är dock inte idisslare.

Biologisk anpassning till värme och kyla

Kameler lagrar fett i pucklar som energireserv. När fettet sedan förbränns i kroppen bildas mer än 1 gram vatten per gram fett. Detta sker genom kemisk reduktion av fettet med hjälp av syre. Detta är bakgrunden till missuppfattningen att kameler skulle ha vatten i sina pucklar. Denna möjlighet att omvandla fett till vatten gör att kameldjuren kan klara sig långa tider utan vatten. Denna uthållighet beror dock inte enbart på pucklarna. Deras blodceller har en oval form, till skillnad från andra däggdjur som har cirkulära. På så sätt kan de bibehålla en cirkulation i lägen då de annars skulle ha blivit uttorkade. Dessutom kan deras celler lättare stå emot höga osmotiska tryck utan att få interna bristningar till följd av de stora stora mängder vatten (100-150 liter) som de kan dricka vid ett tillfälle.

Kameler klarar av stora skillnader i kroppstemperaturen. Kroppstemperaturen kan variera mellan 34 °C nattetid och 41 °C dagtid. När kroppstemperaturen överstiger 41 °C börjar de svettas. Denna övre temperaturgräns nås oftast inte i milda klimat och därför kan de ofta klara sig helt utan att svettas under dagen. De klarar dessutom att svettas bort 20-25 procent av sin kroppsvikt, vilket kan jämföras med de flesta andra däggdjur som blir uttorkade redan efter 3-4 procent. Deras blod fortsätter vara hydrerat till dess de förlorat 25 procent av kroppsvikten.

Utbredning

Av världens 14 miljoner dromedarer lever merparten i Somalia (7 miljoner), Sudan (3,3 miljoner), Mauretanien och dess grannländer. Vilda former av dromedar är utdöd, troligtvis omkring Kristi födelse. Det är dock omstridd om vilda dromedarer har existerat. Det är även möjlig att det funnits en gemensam vild stamfader för dromedar och baktrisk kamel.

Den största förvildade antalet dromedarer finns i Australien, dit den införts för transporter under 1800-talet och början av 1900-talet. Antalet växer med cirka 11 procent per år, och skyddsjakt genomförs i södra Australien för att kontrollera antalet.

Baktriska kameler förekommer i en tiondel så stort antal, varav de flesta är tamboskap (cirka 1,4 miljoner). Enligt uppskattningar förekommer cirka 1 000 vilda baktriska kameler i Kina och i Gobiöknen i Mongoliet.

Ekologi

Kameler lever i några av de torraste områden på jorden,och tillhör de få stora däggdjur som har förmåga att överleva i öken.

Arterna är aktiva på dagen och i naturen bildar de grupper som består av en hane, flera honor och deras ungdjur. Unga hanar som lämnat sådana grupper sammansluter sig ibland till egna grupper. För rätten att leda en grupp med honor uppstår ibland häftiga strider mellan hanarna.

Föda

Kameler livnär sig huvudsakligen av gräs. De har även förmåga att äta växter med taggar samt växter som är rika på salt. I nödsituationer händer det att de äter ben, hud och kött eller till och med tyg.

Fortplantning

Efter den jämförelsevis långvariga dräktigheten som varar i 360 till 440 dagar föder honan normalt en enda kalv som är långt utvecklat och kan gå efter några timmar. Efter cirka ett år sluter honan att ge di och efter två eller tre år är ungdjuret könsmoget. Arterna i släktet blir mellan 40 och 50 år gamla.

Systematik

Evolution

Fossil tyder på att de nutida arterna av Camelus härstammar från Nordamerika där de utvecklades under paleogenperioden. Sedan spred de sig till Asien. Det förekommer olika uppgifter om när Camelus domesticerades. Beroende på användningsområde utvecklades olika raser. De tama baktriska kamelerna delas vanligen i tre raser, den första från Astrachan, den andra från Burjatien och Mongoliet och den tredje från Kazakstan. För dromedar finns ett stort antal raser.

Hybrider

Dromedarer har en puckel och tunn päls, medan baktriska kameler har två pucklar och tjockare päls. Kameler och dromedarer kan föröka sig med varandra, och avkomman blir fruktsam med båda arter. En sådan hybrid kallas bukhts och blir större än både föräldrarna, och får en puckel. En sådan hona kan sedan korsas med en baktrisk kamel eller dromedar.

Det har även förekommit försök att korsa dromedarer och lamadjur. På engelska kallas ett sådant djur för cama efter camel och lama. Det går bara att korsa en dromedarhanne och en lamahona, men det måste ske med provrörsbefruktning eftersom dromedaren är sex gånger större än lamadjuret.

Kameler och människan

Kameler används som rid- och dragdjur, liksom för mat, mjölk, ull och läder. I norra Kenya konsumeras även dromedarens blod som en källa av järn, vitamin D, salt och mineraler. Dromedaren används i Afrika, kamelen i norra och östra Asien.

Både dromedarer och kameler har använts i krig, bland annat i kamelkavalleri. Dromedarer har historiskt varit en viktig del av krigföringen i Mellanöstern. En dromedar kan springa i upp till 60 kilometer i timmen korta sträckor och klara av att springa 40 kilometer i timmen under längre sträckor. Deras klövar är dessutom inte lika känsliga som hästhovar och kan därför ta sig fram i steniga områden utan att skadas

Baktrisk kamel

Baktrisk kamel, även kallad eller tvåpucklig kamel (Camelus bactrianus), är en art i familjen kameldjur, som tillsammans med dromedaren utgör släktet kameler. Kamelen har två fettlagrande pucklar på ryggen. Den största delen av populationen är domesticerade och används i större delar av Asien för att bära gods. Den vilda populationen är däremot extremt hotad, och några zoologer klassar den som egen art, Camelus ferus.

Systematik

Tvåpucklig kamel och dromedar bildar tillsammans släktet kameler, som tillsammans med de sydamerikanska släktena Lama och Vicugna bildar familjen kameldjur. Kamel och dromedar kan hybridisera och få fertil avkomma och därför kategoriseras de ibland som en art. På grund av morfologiska skillnader kategoriserar de flesta auktorer dem som olika arter.

Den tvåpuckliga kamelen beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Carl von Linné och han gav den namnet Camelus bactrianus. Typspecimentet syftar på ett domesticerat djur. Nikolaj Przjevalskij beskrev den vilda populationen 1883 som den självständiga arten Camelus ferus. Idag betraktas de vilda kamelerna tillsammans med den tama populationen som en art. I vissa skrifter förekommer fortfarande C. ferus som artnamn, men enligt ICZN:s regler är den äldre beteckningen C. bactrianus den gällande.

Genetiska studier utförda av professor Han Jianlin (Gansu Agricultural University, Kina) och professor Olivier Hanotte (International Livestock Research Institut i Nairobi, Kenya) visar att den vilda populationens gener skiljer sig med 3 procent från den domesticerade populationens gener.[2] Som en jämförelse kan nämnas att skillnaden mellan människans och schimpansens gener är cirka 4 procent.

Utbredning

Det antas att kamelen hade sitt ursprungliga utbredningsområde i större delen av Centralasien. Regionen sträckte sig troligtvis från Kazakstan till Mongoliet och norra Kina. Redan tretusen år före Kristus började människan domesticera djuret. Idag finns den tama formen över stora delar av Asien och beståndet av dessa uppskattas till 2,5 miljoner exemplar. De finns nu från Anatolien till Manchuriet. Norrut sträcker sig utbredningsområdet till Omsk och Bajkalsjön, alltså till 55:e breddgraden.

Den vilda populationen har på grund av jakt minskat betydligt. IUCN uppskattade 2003 att det bara finns 950 individer kvar som lever i tre skilda populationer: en i Taklamakanöknen, en kring sjön Lop Nor (dessa båda finns i den kinesiska provinsen Xinjiang och uppgår tillsammans till 600 exemplar) och en i den mongoliska delen av Gobiöknen (cirka 350 exemplar).

Utseende och anatomi

Den baktriska kamelen skiljs lättast från sin närmaste släkting dromedaren genom att den har två pucklar, och dromedaren en. Arten är över 2 meter hög, om man räknar med puckeln, och kan väga över 700 kg. Vanligen väger de mellan 450 och 500 kilogram. Djuret kan bli upp till 3 meter långt och mankhöjden ligger mellan 180 och 230 centimeter. Svansen är med en längd av 35 till 55 centimeter jämförelsevis kort.

Kamelerna är väl anpassade för de ökenmiljöer som är deras naturliga hemvist. De har breda fötter med mjuka trampdynor, extra tjock hud på knä och bringa, näsborrar som kan stängas, skyddshår vid öronöppningarna, buskiga ögonbryn med två rader av långa ögonfransar. Liksom hos alla kameldjur har varje fot två tår. De har tjock päls som skyddar dem mot nattkylan i öknen, och som även delvis skyddar dem mot hettan under dagen. Pälsens färg varierar mellan sandgrå och mörkbrun. Vid nacke och strupen är håren längst. I övrigt är pälsen under vintern tjockare och tätare. När den varma årstiden börjar avsöndras vinterpälsen inte jämnt och därför ger den ett mindre vårdat intryck. Den vilda populationen skiljer sig från domesticerade djur framförallt genom ljusare, sandfärgad päls, smalare kroppsbyggnad och spetsigare pucklar. Kroppstemperaturen är mera variabel än hos flera andra däggdjur. Skillnaden kan vara 6 till 8 °C, vilket minskar kamelens transpiration.

Dromedar

romedar, camelus dromedarius, eller enpucklig kamel är en art som hör till familjen kameldjur (Camelidae) och släktet kameler tillsammans med baktrisk kamel. Dromedaren har en större utbredning över Afrika och Asien som last- och riddjur. Den introducerades även i Australien. Vilda former av arten är däremot utdöd. Namnet kommer av det grekiska ordet δρομάς (dromás) som betyder springande.

Utseende

De två arter kameler som finns har sitt ursprung i Asien. Dromedar är lätt att skilja från baktrisk kamel eftersom den bara har en puckel.[2] Vuxna dromedarers kroppslängd ligger mellan 2,3 och 3,4 meter, mankhöjden mellan 1,8 och 2,3 meter och vikten mellan 300 och 700 kilogram. Svansen är med en längd av cirka 50 centimeter jämförelsevis kort. Pälsen är oftast sandfärgad men det förekommer även andra färger från vitaktig till extremt mörkbrun. Djurets hjässa, nacke, hals och rygg är täckt med långa hår.

Dessa djur har en lång hals och ett långsträckt huvud. Överläppen är kluven och de springformiga näshålorna går att sluta. Dromedaren har tydligt långa ögonfransar. Större broskansamlingar finns på bröstbenet, armbågsleden, handloven och knäet. Fötterna har som hos alla kameldjur två tår. Även djurets mage är som hos de andra arterna delad i flera kamrar.

Utbredning

Arten lever i hela Nordafrika, dit den infördes av Perserna på 500-talet f.Kr. då de erövrade Egypten. Den sydliga gränsen ligger ungefär en grad söder om ekvatorn. Utbredningsområdet fortsätter över Arabiska halvön och Sydvästasien till västra Indien. Den norra gränsen ligger i Turkestan. Där och i Anatolien lever dromedaren bredvid kamelen.

Mindre populationer introducerades på Balkan, i Sydvästafrika och på Kanarieöarna. Mellan 1840 och 1907 flyttades många dromedarer till Australien som bruksdjur. Flera individer blev frisläppt eller rymde från sina ägare. Deras avkomlingar lever idag i Australiens centrala regioner. Denna grupp består idag av cirka 1 miljon individer och är den största och enda populationen av vild levande dromedar.[3] Dessa kameldjur orsakade större skadegörelser under letandet efter vatten och även föroreningar av ursprungsbefolkningens vattenreservoar har förekommit.[4] En population som introducerades i sydvästra USA utrotades under början av 1900-talet.

Levnadssätt

Dromedaren är främst aktiv på dagen. Vilda individer lever oftast i flockar som bildas av en hanne, flera honor och deras ungar. Unga hannar bildar ibland ungkarlsgrupper med lös sammanhalt som ofta upplösas efter kort tid. Då och då förekommer strider mellan hannarna om en bättre plats i hierarkin. Under striden bitar individerna varandra eller utdelar spark.

Liksom andra kameldjur äter dromedaren uteslutande växter. Angående vegetabiliska ämnen är den opportun, den livnär sig till och med av växter med taggar eller med högre salthalt. Födan tuggas i början lite grann innan den hamnar i förmagen. Dromedaren tuggar om före den egentliga ämnesomsättningen vad som påminner om matsmältningen hos idisslare (Ruminantia) men släktskapet till dessa djur är bara avlägset. Det antas att likheterna uppkom genom konvergent evolution. En tydlig skillnad är att dromedarens förmage har körtlar. Dromedaren kan klara sig utan vatten i 1-2 veckor och kan dricka uppåt hundra liter vid samma tillfälle. Arten kan vid god tillgång på föda spara fett i sin puckel och på så sätt lagra energi till perioder med sämre födotillgång.

Parningen är ofta kopplad till regnperioden. Dräktigheten varar i 360 till 440 dagar och sedan föds vanligen ett enda ungdjur, sällan tvillingar. Nyfödda dromedarer är bra utvecklade och kan vanligen gå efter första dagen i livet. Honan sköter ungdjuret ett till två år, digivning sker 1 till 1,5 år. Två år efter födelsen kan honan para sig på nytt.

Könsmognaden infaller för honor efter 3 år och för hannar efter 4 till 6 år. Livslängden för en dromedar är runt 25 år, men de kan i vissa fall bli upp till 50 år gamla.

Dromedar och människor

Vilda dromedarer

Det är inte känt var de vilda dromedaren levde och när de dog ut. På grund av det minimala antalet av fynd och möjligheten att korsa dromedar med kamel antar några zoologer att det aldrig fanns vilda dromedarer. Å andra sidan finns några tecken som styrker de vilda dromedarers existens. På Arabiska halvön hittades 3000 år gamla grottmålningar som troligen visar jakten på vilda individer. Ett ben av en underkäke som upptäcktes i Saudiarabien är enligt dateringen 7000 år gammalt, vad enligt uppskattningen ligger före artens domesticering. Under pleistocen levde i Nordafrika flera liknande kameldjur som dog ut för cirka 5000 år sedan eller något tidigare. De flesta av fossilen räknas till den utdöda arten Camelus thomasi.

Domesticerade dromedarer

Tidpunkten för artens domesticering är inte helt utredd. Det antas att tämjandet på Arabiska halvön skedde för 4000 till 3000 år sedan. Orsaken var troligen dromedarens mjölk. I Somalia hålls dromedarer även idag huvudsakligen som mjölkproducent.[5] Senare uppkom i större utsträckning användningen av djurets kött, ull och skinn som förarbetas till läder. Även dromedarens torkade spillning brukas i regioner med brist på andra naturresurser som bränsle. Fram till cirka 1500 år för Kristus nyttjades bara åsnan som riddjur i dessa områden där kameldjuren hör hemma. För kameldjuren saknades i början en bra sadel. Denna sadel utvecklades mellan 1300 och 100 f. Kr. av olika nomadiska arabiska folk. Den fördelade vikten som i genomsnitt ligger vid 250 kg jämt på djurets rygg. Sadeln har efter 2000 år närapå sin ursprungliga form.[6]

Det finns två varianter av sadlar. Den första sitter på en ställning av trä som placeras på puckeln och den andra lättare varianten placeras på puckelns framkant. Hos den sistnämnda hänger ryttarens ben inte ner utan de vilar på dromedarens (eller kamelens) hals.

I Nordafrika uppkom dromedaren jämförelsevis sent som bruksdjur. Arten var här mindre representativ före vår tidräkning. På grund av den fortskridande ökenspridningen blir dromedaren allt vanligare i regionen medan nötkreaturen minskar i betydelse.

Idag skiljs mellan olika raser som brukas för olika ändamål, till exempel last-, bergs- och tävlingsdjur. Särskild betydelse har dromedaren för beduinerna i Sahara och arabiska öknar. Med hjälp av det tålmodiga djuret upprättades viktiga handelsvägar genom svåra ökenområden (till exempel Olibanumvägen från Saudiarabien till Medelhavet) som ökade förmögenheten hos alla handelspartner.

Dromedaren brukas sedan ungefär 2900 år inom militären som riddjur.

Dromedaren är ”landskapsdjuret” för provinsen Baluchistan i Pakistan.

Dromedarer används också i kamelkapplöpning och för beridna militära enheter.

Kamelsjukdomar

Såväl dromedaren och den tvåpuckliga kamelen som alpackan, laman, vikunja och guanakon är kameldjur.

I Sverige är alpackan vanligast av kameldjuren, men det finns också en hel del lamor och även några gårdar med tvåpuckliga kameler. Intresset för alpackorna har ökat stort under det senaste decenniet och antalet gårdar med alpackor växer.

År 2009 startade Svenska Djurhälsovården i samarbete med SVA hälsovård för kameldjur (SvDHV:s webbplats).

Läs mer

Endemiska sjukdomar som drabbar kameldjur

Sjukdomspanoramat hos kameldjur är beroende av ålder, kön, utfodring och dräktighets- och laktationsstatus hos djuren. Det kan också bero på om djuren är födda i Sverige eller importerade.

Hos en frisk vuxen alpacka eller lama är:

Kroppstemperaturen 37,5-38,9°C.
Hjärtfrekvensen 60-90/minut.
Andningsfrekvensen 10-30/minut.
Idissligskontraktioner 3-6/minut
(referens: Fowler 1998).

Hos en frisk vuxen kamel eller dromedar är:

Kroppstemperaturen 37,5°C (34,2-40,7°C).
Hjärtfrekvensen 30-50/ minut.
Andningsfrekvensen 5-12/ min i kallt väder, 8-24/ minut i varmt väder.
Idisslingskontraktioner 3-4/ minut
(referens: I Köhler-Rollefson, P Mundy, E Mathias 2001).

Ställa diagnos

Grundläggande och avgörande för att ställa diagnos när alpackor och andra kameldjur är sjuka är sjukdomshistorien och den kliniska undersökningen.

Analys av blod-, träck-, hud-, mjölk-, organ- eller foderprover är ofta ett nödvändigt komplement för att verifiera diagnosen. På SVA:s laboratorier testas prover för såväl endemiska sjukdomar som epizootisjukdomar och zoonoser. Praktiserande veterinärer kan ta kontakt med Enheten för djurhälsa och antibiotika vid SVA, som kan ge praktiska råd om hur man väljer diagnostik och hanterar sjukdomsproblem i besättningar. SVA samarbetar med Svenska djurhälsovården i frågor som rör sjukdomar hos kameldjur.

Sjukdomar

Infektion med corynebacterium pseudotuberculosis